Artikel ur Argaladei Friluftsliv – en livsstil nummer 3-2001

Hjärtligt tack till Sven Eriksson som i No. 2/2001 väckte frågan om huruvida kajakröta är ett filosofiskt problem. Det är viktigt att reflektera över våra – inte minst friluftsrelaterade – humanekologiska inkopplingar i energiströmmarna och i den stora cirkulationen av materia.

Friluftslivet ger oss fantastiska pedagogiska möjligheter genom sina påtagliga knytningar till grundläggande behov som mat, värme etc. men också till behov som transporter, skönhet, skapande och tidsperspektiv. Som jag ser det är inte huvudpoängen med naturnära friluftsutrustning att minska resursslöseriet – även om det kan vara en mycket viktig positiv bieffekt. Huvudpoängen är att det ger oss bra tillfällen att fundera på (för att inte säga ”brottas med”) vad vi egentligen behöver och vilka kompromisser vi tycker är nödvändiga för att det skall bli enkelt, vattentätt, lätt att bära etc. – Hur vi vill ”gå” på jorden!

Sven skriver att: ”Vi kanske måste acceptera att våra kajaker byggs i konstmaterial och med former anpassade till den relativt korta tid vi tillbringar i dem”. Så långt vill dock inte jag gå, min kompromiss ser i korthet ut så här sedan ett par decennier: – kajak byggd helt i snabbcirkulerande material (trä, bomullsduk, hampasnöre etc.) förutom en näve metallskruv och häftklammer samt lite lim; – insikt om att även de ”naturnära” materialen ofta inkluderar miljöfarliga transporter och insatsvaror för att produceras (bomullsodlingar är t ex i allmänhet knappast särskilt miljövänliga); – ”säkerhetsutrustning” som flytväst, spraykapell och packsäckar i stor utsträckning i långsamcirkulerande material (nylon, plast etc.); – en kajakform med t ex relativt luftiga stävar (ingen dukskörhet eller röta när jag dukade om efter fem-sex år trots relativt dålig vinterförvaring; och sedan dess har det gått ytterligare något decennium); – att inte låta sig störas av mögelfläckarna på insidan av duken, utan se det som en påminnelse om vår förgänglighet (en buddistisk ceremoni är att lägga några nyplockade blommor på ett altare och säga ungefär att ”såsom de här blommorna snart kommer att vissna så kommer också jag...”).

Att leva i en värld som man på många sätt vill ändra på måste bli en kompromiss. Friluftsutrustning ger många bra tillfällen att fundera över våra materiella humanekologiska kompromisser.

Se även min artikel i Argaladei No. 1, 1999, Om svensk kajakhistoria; och mina kapitel i antologin ”Friluftslivets pedagogik”, red. Brügge m.fl., Liber 1999.)

Artikeln är publicerad med tillstånd av Klas Sandell och Sören Larsson. Kopiering utan medgivande är ej tillåtet.