Debatt: Ett djävulskt påfund

En bajskorv under buske eller en sten, i en grävd grop vid foten av ett träd är inga problem med naturens mått mätt. Marken tackar och tar emot. Till och med det äckliga pappret som ibland kan fara omkring i onödan är förgängligt. Det löses upp i biosfären. Den härliga jorden klarar mycket… Men stränderna och klipporna vid våra hav tar emot hundratals ton av skräp som bara kommunernas strandstädare vill ta i.

På somrarna sitter svensken vid den nystädade havskanten och njuter havet vid sin praktiska engångsgrill. Tänk, just den är ett så djävulskt bra påfund! Nu slipper svensken att elda sönder berghällarna, och efter användning så är det bara att rulla ihop den lilla aluminiumkartongen och lägga den under en sten eller en tuva där ingen människa lägger märke till den. Det lilla vassa gallret kan man lägga lite var som helst, för det rostar ju ändå bort med tiden. Eftersom svensken är en naturmänniska som redan kan allt om eldning, slipper han bry sig om brandsäkerheten. Han kan koncentrera sig på marinaden och tändvätskan… där ute i det knastertorra ljungriset.

Förr förfasade sig de friluftare som strävade efter att färdas spårlöst, över alla svartbrända fläckar som finns överallt utefter våra vattenvägar. Eldstäder på dekis, ofta med inslag av metall, glas eller plast.

Nu ligger engångsgrillarna utspridda överallt där det är vilsamt att vara nära ett vatten. Sotiga, smutsiga och med gamla matrester… de är lätta att ta med sig, men var det meningen att vi andra skulle bära hem skiten?

”En scout lämnar en lägerplats i bättre skick än när han kom!” Det sa man i min gamla scoutkår, och där hävdade man att det gick att elda ”osynligt” för eftervärlden. Den färdigheten skall man sträva efter, men jag tycker att det viktiga är att man ger platsen en chans att läka sig. Det krävs ingen mångårig elitsoldatsutbildning för detta. Mamma, pappa och alla barnen klarar av att starta läkandet i den svarta fläcken på några minuter, ifall man förberett eldandet med ett visst förstånd. Men i och med engångsgrillen slipper vi anstränga oss… lära oss. Det färdigtuggade friluftslivet har återigen vunnit en seger.

Det skall väl inte krävas storskalig gruvdrift för att grilla en kotlett eller en majskolv? Och man behöver väl inget mer än en pinne, eller kanske möjligen en trädgårdsspade för att ta hand om begagnat toalettpapper och lite avföring?

AV HÅKAN JOHANSSON